Ridterapi som ett komplement vid Kognitiv beteende terapi


Djurens betydelse för den psykiska hälsan

Ca 1/3 av befolkningen har djur och dryga hälften har regelbunden kontakt med djur. Det är fler kvinnor än män i alla åldrar som uppskattar kontakt med djur. Svenska och utländska studier visar att personer som har ett aktivt umgänge med sällskapsdjur håller sig friskare, återhämtar sig bättre från sjukdom och har en mera aktiv och hälsobefrämjande livsstil.

Stora folkhälsoundersökningar i Väst Sverige där ca 8000 personer deltagit i åldern 16-92 år, visar att nära 50 % av de yngre kvinnorna angav högt hälsovärde för djur, vilket var dubbelt så högt som för männen (Norling, 1996 ref i Norling 2001:28).

Det har gjorts motiv och innehållsanalyser av umgänget med djur och dessa visar att det har extremt bred kapacitet och ger både psykisk, social och fysisk stimulans. Det framhålls speciellt att djur har en förmåga att ge oreserverat socialt stöd till människor. För människor som har en störd relation till andra människor kan djur få stor och ibland avgörande betydelse (Norling, 86, 91, 96 ref i Norling 2001:28).

Det finns studier som visar att djur har haft en positiv effekt på psykiskt störda barn, äldre med demens och Alzheimer, patienter med ångest, vuxna som utsatts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld som barn och även för psykiskt störda inom kriminalvården (Norling, 2001:29-29).

Hästen och människan

Hästen har funnits nära människan i alla tider och relationen häst och människa har varit speciell. Redan på 1500 talet rekommenderades ridning för att hålla sig vid god hälsa. Det påpekades att ridning var bra för den fysiska hälsan men också att det påverkade sinnena positivt.

Ridning har använts som terapi sedan slutet av 1700 talet då två tyska fysiologer Gerhard van Sweiten oh Anton Haen rekommenderade ridning vid psykisk ohälsa. De menade att ridning hade en avslappnande verkan som i sin tur ledde till en minskning av attacker av hypokondri och hysteri (Reide, 1988:15).

Begreppet ridterapi är fortfarande ganska okänt i Sverige.
Ridning som terapi är betydligt mer vanligt i länder som USA, Tyskland och England. I USA går behandlingsformen under namnet AAT (Animal assisted Therapy). Begreppet används i USA när djur används som en del av eller som ett verktyg för att underlätta eller stärka effekten av andra terapier.


Tillgänglig forskning på området är begränsad.

Det finns dock en mängd olika studier som främst fokuserat på den fysiologiska betydelsen av ridterapi, dessa är främst gjorda av sjukgymnaster. Områden där ridterapi använts som sjukgymnastik i behandling är bla för patienter med sjukdom el skada i centrala nervsystemet, anorexi, barn med cp skada, vuxna med ryggmärgsskada, vuxna med ms, stroke, autism.


I en litteraturstudie.(Eriksson 1999) finns 15 undersökningar sammanställda gjorda på patientgrupper i olika länder. De vanligaste fysiska effekterna av ridterapi var förbättrad balans, gång o spasticitet. Gällande psykosociala effekter hos vuxna var de vanligaste, ökad motivation och kontaktbarhet, reducering av psykiska symtom t ex depression, rädsla, tankestörningar och fientlighet. De psykossociala effekterna som var vanligast bland barn var ökat självförtroende och förbättrad socialinteraktion med andra personer.


I en avhandling gällande schizofrena patienter (Scheidhackers 1998) användes en kontrollgrupp för att säkerställa resultaten. Gruppen med terapeutisk ridning förbättrades signifikant i delarna ångest/depression, tankestörning och misstänksamhet/fientlighet direkt efter terapin men även 8 veckor efter avslutad terapi. Övriga psykopatologiska symtom visade på en tendens till förbättring. Kontrollgruppen visade inte några signifikanta förbättringar.


Ridterapi vid psykisk ohälsa

Ridterapi används idag som ett komplement till behandling inom bland annat psykiatrin på några få orter i landet. Terapin används för patienter med varierande problematik.

Tanken med ridterapi är bland annat att ge patienten ökad kroppskännedom, att lära patienten reglera fysisk och psykisk spänning, att bryta isolering och umgås med andra i grupp, att lära sig hantera rädsla och utveckla inre styrka. Ytterligare intentioner med behandlingen är att ersätta negativa tankar och få positiva erfarenheter, att hitta sin viljekraft.

I dagsläget används ridterapi av ett tiotal olika instanser runt om i landet, både privat och inom landstinget (bl.a. vid Östersundssjukhus/psykiatrin, Skellefteå lasarett/psykiatrin, vuxenhabiliteringen Skåne, Ersta flickhem HVB hem, HVB hem i Västervik).

I en kvalitativ studie av Forsberg fr 2002 beskrivs 11 semistrukturerade intervjuer med patienter som genomgått ridterapi inom psykiatrin i Skellefteå. De intervjuade var kvinnor i åldrarna 21-51 år. En var patient inom psykiatrisk slutenvård, övriga inom öppenvården.

I analysen av intervjumaterialet delades resultatet in i två övergripande kategorier, effekter av ridterapin och verksamma ingredienser.

De effekter som nämns är: stärkt självförtroende som beskrivs genom: kontroll över sin situation, bekräftelse av sin förmåga, respektfullt bemötande, hopp om förändring till det bättre, utmaning, växt i personlig styrka.

Fysiskt och psykiskt välbefinnande som: problembefrielse här och nu, ökad psykisk ork, ökad fysisk ork.

Verksamma ingredienser som nämns: närheten till hästen såsom; närhet o värme, samspelet med hästen, betyda något för någon, trygghet, lust o glädje.

Bekräftad samvaro såsom; social samvaro, gemensamt intresse, jämlikhet o delaktighet, friskt bemötande, individuellt anpassad gruppaktivitet.

Miljö o struktur såsom; avstressande lantlig miljö, återkommande moment i arbetet, regelbundet återkommande aktivitet.

I diskussionen tar Forsberg upp vikten av att förstå att patienterna genomgår ett hårt arbete när de genomgår en rehabiliterande behandling. Vetskapen hos patienten att denne inte klarar av att handla eller vara blad mycket människor är i sig kränkande. På grund av detta kan det vara svårt att rehabilitera utan att kränka eller skapa mer ångest. Ridterapin är i detta syfte lämplig för att under tiden patienten lär sig rida så tillgodogör hon sig positiva effekter såsom; stärkt självförtroende och ökat psykiskt o fysiskt välbefinnande vilket är till gagn för den fortsatta återhämtningen.

Forsberg beskriver även vikten av att lust och glädje utvecklas. Här menar han att det centrala i ridterapin är att utveckling åstadkoms genom lust och lek. Vidare diskuterar Forsberg vikten av att kunna erbjuda patienter inom psykiatrin en mångfald av rehabiliteringmöjligheter.

Det finns studier som visar att när den psykiatriska vården eller enskilda behandlare går utanför ramarna med vad som anses vara gängse praxis el förhållningssätt och ser patienten som unik ökar möjligheten till återhämtning för patienten( Topor, 2001)

Ridterapi har använts med framgång på patienter med diagnosen anorexi/bullemi (Håkansson-95, Håkansson i Hane –98). Patienter med dessa diagnoser har en negativ inställning till kroppen. De har viktfobi som är ett centralt o dominerande symtom. Det innebär att äta ger ångest. Ångest och rädsla yttrar sig likartat i kroppen genom att de har samma fysiologiska ursprung. När en individ gör något som den tycker om eller är koncentrerad på minimeras mängden rädsla för ögonblicket. I samband med ridning utmanar patienterna sin rädsla gång på gång och är motiverade till att göra detta. Effekten av ridning är därför ofta att man övervinner sina rädslor och därmed även sin ångest, och utmanar sina självbegränsningar.

Den stora förändringen för patienterna i Håkanssons projekt var minskad ångest. Andra vinster var för patienterna att de fick/återfick ett friskt fritidsintresse vilket var ett av målena med projektet. Självdestruktiva beteenden upphörde, såväl att skära sig som att bibehålla vikten över målvikt. En av bullimipatienterna minskade antalet duschtillfällen per dag från flertalet till ett tillfälle efter ridningen. Motivationen till detta var ”då vet jag att jag har blivit ren från smuts som är verklig”. Håkansson skriver att man inom rehabiliteringsarbete skulle kunna utnyttja patienternas egna intressen i en mycket högre grad än vad som görs. I slutkommentaren skriver Håkansson att ”den genomförda studien har för mig inneburit en ökad kunskap om hur hästen och ridningen kan vara et alternativ i behandlingen av patienter inom psykiatrin”.

(Ovanstående info är hämtad ur Karl-Anton Forsbergs rapport om Patienters erfarenheter av rehabilitering till häst, C-uppsats av Elisabeth Broström/Therese Holtz Ridterapi-Hästunderstödd behandling inom psykiatrin, 2006 samt div artiklar om ridterapiverksamheter i landet)